Ni kanske märker att det är smått dött här.
Yeppers, nu lägger jag ner svärdet. Jag tar av mig hatten. Jag blajar min blaja! Tack för dessa år och allt fjanteri, men nu är det dags att avsluta detta. Som jag sa om ringen i läppen, tack för allt stöd men nu behöver jag dig inte längre! Mihihi!
Mycket har förändrats och mer är påväg att ske. Jag vet inte, men det blir nog bra. Det löser sig, va!
Jag behåller min LiveJournal tills oändligheten men denna får väl ligga kvar tills jag har haft min nostalgiska blaja. Så det så.

Adios alla fina läsare, nu sticker jag mot ljusare tider!

Hej hopp!

Ps. Rubrik från Suicide Circle! Yehaw!

"Det är bara skogen som härmar våra ljud för att busa med oss lite, killen" viskade jag till Dexter där vi gick igenom den mörka skogen med höstlöven som handlöst föll omkring oss. Jag viskade till Dexter, men pratade med mig.

Jag är inte rädd av mig. Tvärtom. Men ibland kan en realist som Sanna behöva lite övertalning. Om än från en själv.

På tal om något helt annat kommer en smärre bildsamling. En oredigerad och ogenerad (i brist på ork) rundtur i lägenheten är på sin plats, va? Idag ska ni få en inblick i Dexters favoställen! Tadaa~

 

 

Där fick ni allt er en inblick i hur det är att vara Dexter för en stund.

Idag stirrade jag min värsta fiende i vitögat och insåg att jag hade vunnit vår lilla tävling.
Glädjen infann sig aldrig riktigt, och allt som kvarstod var ett uns av sorg.
Den som förlorar har sannerligen förlorat. Och det kan jag inte gotta mig i.
Fiende eller ej.

---

På tal om något helt annat kollade jag och Dexter precis klart på 17 again. För miljonte gågen. Typ. Och nu börjar Yrrol. Vilken fullspäckad kväll!
Jag skulle egentligen ut med Daniel och gå på nån spelning, men jag orkar inte röra mig ur fläcken. Så här sitter jag med Dexter vid min sida och Ben & Jerry likaså.
Jag påbörjade även nåt jag inte kommer avsluta.
Puh.
Här har ni.

MTV-serier har räddat min dag idag. Sai jobbar helg så hon bara sover och sover.

Min hund sparkade nyss mig, tittade på mig som om jag vore världens störigaste männska, fnös och gick till andra änden av soffan. Jag satt ju hör först? Mobbningshund skulle jag vilja säga.

Men nu byter jag för i helvete kanal.

Jag tittar stumt omkring mig och viskar ett sammanbitet "sat-jävel" mot attrappen.
Men det är lugnt. Även fast du ställer till med problem och ilskna, oförstående bröl som smiter från min mun, så älskar jag dig ändå.
Komplicerad. Det är vad du är.

Jag kramade om den gamla med tårarna brännandes bakom ögonlocken. Allt har ett slut, och även så vår tid tillsammans. Alla minnen vi har skapat, all gråt vi har plöjt oss igenom och allt skratt (och frustration) dina små spel har gett mig.
Alltid samma separationsångest.

Men det är dags att säga farväl. Hejdå liksom. Det är dags för dig att inse att jag har en ny. Sat-jäveln.

Fast så kallar jag den bara ibland... När jag inte förstår mig på den. Annars heter den även flörtis-bläckisen.

Nya mobil, jag älskar dig!

För övrigt:
Igår när jag kom hem helt slut fick jag alltså en ny telefon (helt oväntat!), tacomiddag med gott sällskap OCH nya avsnittet av The Walking Dead ♥ M-m! Idag fick jag betala räkningar. Inte lika smaskigt...


Klockan är kvart i ett och jag ska upp om fyra och en halv timme.
Sova var det ja.
(Omg, datorn låter som en kaffebryggare... Jag stänger av den, går och lägger mig och låtsas som om jag aldrig rört den)

Jag kom på Dexter med att ha bitit huvudet av sin nya leksak.

Leksaken som de i affären sa skulle vara extra hållbar. Plopp så for huvudet av. Men inte kan man väl bli sur på honom för det. Jag menar, titta på honom ♥ Just nu ligger han för övrigt och sover i soffan, den mysisen.

 

Dagen började sådär härligt förjävlig med en försovning, eskalerade i en rasande takt med bajsmöte from hell men vände mot solen med tårta och goda arbetskamrater. Jobbstress får man då aldrig slippa, inte ens när man verkligen tycker att allt flyter på. För, icke! Snart sjunker det som en sten.
Typ.
Äh.

Jag har sagt adjö till min ring i läppen. Jag minns det som igår när vi blev kompisar. En kyligt februaridag när jag var blott arton år möttes vi i Spånga. Tack för alla år av indentitetsstöd, men nu behöver jag dig inte längre.
Så jävla lätt att måla läpparna helt plötsligt dessutom!

Jag och Sai inhandlar saker till lägenheten, skriver till byggare och målare i rasande fart och vill bara att allt ska bli klart nångång. Dexter är en sån snuttis och han är världens mysigaste.

Imorgon jobbar jag och sen kommer Olivia över för lite film. Nästa vecka ska jag på kurs igen.
Snog, Marry, Avoid? är mitt nya favoritprogram. Kvalitet!
Det var en liten uppdatering det.

Ajusste ja, jag kan inte sluta lyssna på The Blossoming Beelzebub. Perfektion i mina öron. Myspys.
Och Amon. Ah, catchy alltså.

Hepp hepp

Och vad är grejen med all klagan om Opeths senaste platta Heritage? Visst, det är vekligen en helt ny bana, men fy attsingens vad jag ryser. Åh, Face in the Snow alltså ♥
Still Life är dock fortfarande bästa skivan ever, och kommer nog alltid vara det. Jag minns dimman och fiskögon, billig Saku och pipdoft. The Moor som ekar ut över Brändö. Brändö, där alla minnen uppstår.
Benighted som för evight bränner sig in i mitt hjärta. Benighted, en av världens bästa låtar förresten. Så ni vet.

"Men varför ställa alarmet när du är ledig idag?" frågade Sai mig när hon kom hem från jobbet imorse.
Jadu, varför tusan ska jag ställa det nedrans alarmet idag? tänkte jag och stängde av ljudet på min mobil.
Jag kan sova en slurk till, vakna och göra en massa skojiga saker hela dagen. Långprommis med Derre, utflykter till spännande platser, plugga Indesign, plugga körkortsteori, måla, titta på film, sjunga framför spegeln, reta Sai and all that jazz. Alarmet är till för dagar då man jobbar. Inte för ledigheten.

Jag vaknade strax efter 16, utbrast ett tyst fuck över min missade dag och släpade mig upp ur sängen.

Det är väl inte första gången jag påpekar det, men man blir en så jävla påtvingad morgonmänniska ju äldre man blir.
Förr sov man hela dagarna och allt var frid och fröjd, för man visste att man kunde ta tag i alla skitsaker som var tvugna att fixas nästkommande dag.
Imorgon jobbar jag. Jag börjar 7 vilket betyder att jag måste upp vid 5. Hell no att jag hinner med något spännande äventyr då. På lördag jobbar jag också, så no can do. (Låt mig bara klargöra att jag inte klagar, jag bara påpekar.)

Hunden la sitt huvud över tangentbordet, så jag antar att det är dags för oss att sova nu.
Dagen försvann och kommer aldrig mer åter. Nu fokuserar vi på nästa.

Godnattolo

Jag brukar alltid känna att det är bra att jag har mig själv. Om allt annat fallerar har jag ju i alla fall mig, och jag kan minsan vara ett bra sällskap med alla mina påhitt! Höhö.
Men idag så blev jag så otroligt jävla trött på mig av olika anledningar. Men det finns ingen tid eller ork för depp över en sån sak, så nu jävlarns.
Nu är det slut med det. Med mitt trams.
Nu kör vi, förfan.

Startsignal: Ropen skalla, kladdkaka åt alla! Nu ska jag baka för en bättre morgondag.

Nu ska jag titta på The Baby's Room och sen sova. Jobb imorgon till 20.20. Sai har somnat brevid mig efter den mysigaste och bästaste dagen ever. Dexter ligger i sin säng och snarkar. Solen har för länge sedan gått ned bakom trädtopparna och daggen lägger sig som ett täcke.
Det känns okej att det är sensommar. Helt okej.

---

Fem minuter senare:
Dubbad film. Kommer icke att hända liksom. Så det får bli nån annan gång. Fnysa.

Innan jag dör av sömnbrist (gå och lägg dig då?!) så kommer här en liten lista i ett försök att fördriva tiden. Att gå och lägga sig har blitt så nedrans tråkigt alltså.

Dagens humör: Lätt och smått ivägflugen

Dagens bedrift: Maten jag slängde ihop till Sai. MasterChef - here I come!

Dagens begär: Klippa av horhåret. Nu.

Dagens skräck: Harkrank från helvetet har letat sig in i min boning och lurar i skrivande stund i hallen. Barndomsskräck #1.

Dagens low: Dygnsrytmen har blivit fucked up. För Sais del är det bra då hon jobbar graveyard shift, men för mig är det väl mindre bra.

Dagens high: Måste vart när Dexter bet Sandra i rumpan.



Myspyspromenad med Dexter nyss. Han skuttade glatt omkring i gräset och markerade hejvilt, luktade på lite insekter och levde livet.
Nu är klockan ett igen. Och jag måste byta sängkläder innan jag ska sova. Och nu blev jag sådär överdrivet trött igen.
Puh. Puh.
Note to self: Även om kvällarna fortfarande kan kännas somriga så är inte flipflops en bra idé.
Frisläppta fötter + kvällsdagg = frussna tår.

Man ska inte försöka sig på design när man är övertrött.
Så jag tog bort skiten och gjorde om igen.
Övertrött även denna gång.
Och imorgon jobbar jag dessutom.
Bra där, Sanna.

Äh, den som lever får se.

Godnatt.

 

Snuttisarna!

För övrigt sneglade jag för skojs skull på en sida om hur en Jack Russel bör se ut. Vår hund failade ganska så hårt.

 

Han har en fransysk benställning, vilket är felaktigt. Han har felaktig huvudform, ett felaktigt öra (det står upp för mycket liksom), felaktig svans (den har ju en knorr), felaktig pälsteckning, felaktig bröstkorg... Låt oss inte glömma att han är kort som satan också! Skulle jag med andra ord vilja ställa ut honom skulle de bara skratta åt mig.

Tur att han är så söt, min lilla felaktiga hund. För vi älskar honom minsann ändå!

Så jag satt här i min ensamhet och tråkade, tittade in här på sidan och blev så nedrans less på min "tillfälliga" design (som fick hänga med i si så där två år eller nåt). Jag fick den briljanta idén att jag skulle göra en helomvändning på bloggen. Ny utsida, ny insida. När man är trött som ett as. Challenge accepted, liksom.
Efter en kvart så tröttnade jag dock, höll på att kasta datan i väggen och raderade snabbt allt vad design heter. Så här har ni resultatet av min ofokuserade frustration; en tillfällig, halvfärdig bild. Ja.
Tillfällig.
Jag lovar (inte)!

Nåja.

Jag är trött men vägrar att sova. Imorgon är jag ledig, så man måste passa på. Right?

Och en annan tid på dygnet med samma gamla buss 560, samma gamla runda, kändes som en främling.
Jag kände inte igen vägen som jag åker varje dag.
Solen och tiden förändrar så mycket.
Går upp klockan fem, jobbar en trevlig arbetsdag, känner världen gunga till av avfall på vägen in mot stan och ser ingenting alls.
En omfamning av Johanna och världen stabiliseras.
En hund som ligger och sover på skorna i hallen väntandes på dig och solen skiner på natten.
Öl i en park som sextonåringar, musik i en skog som smyger med hemligheter och en avokado som sakta fått mogna.

Ps.
"Upplopp i Hässelby Gård. Ungdomar kastade sten på byggnader och poliser". Som om det vore något nytt.

Ps 2.
Introt till Dum Spiro Spreo är som taget ur en skräckfilm. Nu är det dags att se på en också.

Update!

• Sai är hemma! Och hon hade med sig bilder, presenter och historier i lass!
• Vi är hundvakt åt Bobbo så Dexter är lyckligaste lilla jycken i världen
• Och det var väl det hela!

Jag bad Sai att köpa sån därn jättePocky med stora jordgubbsbitar på till mig, och det gjorde hon... Plus typ tusen andra sorter :D

Och med sig i en resväska (hur sjutton den nu fick plats är fortfarande en gåta) hade hon med sig racerbil till riskokare! Den är awesome! Tror jag... Vi har fortfarande inte provat den, men visst ser den awesome ut!

 

 

Imorgon ska jag hem till Olivia och hon har lovat mig paj :D

Jag skrapade ihop mina sista kontanter och begav mig upp till den dyraste livsmedelsaffären i hela Järfälla kommun (yes, utan överdrift, nån tidning gjorde en undersökning). Plockade på mig varor av ett värde runt 200 kr, och pröjsade 19 spänn för hela kalaset. NITTON KRONOR! Tack vare pantburkar och medlemskort. Stolt Sanna bar hem världens tyngsta påse, en fortfarande tung plånka och ett lätt och överlyckligt samvete.
Imorgon kommer nämligen Sai hem, så nu har jag planerat för en brakmiddag!

Jag är så nöjd just nu. Jag har saknat Sai något otroligt mycket, och nu kommer hon äntligen hem till miiiiig! Lägenheten är städad och fin, Dexter min lilla myspropp är så himla go och jag är fnittrig.
Detta firar vi med cola, bulgur (min nya besatthet) a la Sanna och en film som heter duga. Först Sucker Punch - som jag aldrig har kollat klart på av någon puckad anledning - och sen nån fin skräckis.
Aaah! Avis, va? :D

Jag och Sandra kom hem vid 4 tiden.
Jag somnade halv 5. Jag vaknade klockan 8. Ringde Sai halv 9. Var rastlös så fort samtalet var slut. Tittade på filmer hela morgonen.
Inte så pjåkigt ändå! Produktivt, må jag lova. Typ.

Jag och min trogne följeslagare satt spända framför skärmen medan skräcken rullade på.

Jag måste ge Dexter lite cred; han blir inte rädd för spöken med knacklig gång, inte rädd för läskiga ljud eller inte ens för tarmar som flyger. En riktig karlakarl är vad han är!

Jag och Sandra drev runt i Jakan i lördags och partade.

Kortfattat:
Vi gick dit för att titta på när Melina spelade.
Sanna höll allsång till Whiskey in the Jar à la fylleskrälle.
Sandra bjöd på en minttu från ett glas som var högre än skyarna.
Agrokille raggade på mig med repliken "Jag kan göra dig gravid på första försöket"
Sagda agrokille skulle slå ner sin bästa kompis, men hejdades i sista sekund.
Efter Melinas fabulösa gig tröttnade Sanna och Sandra på agrokillen och smet iväg.
Dansade tills klackarna gick sönder (om jag nu hade haft några klackar, dvs).
Bytte telefonnummer med en trevlig mongol.
Sanna och Sandra åker buss hem och är relativt nöjda med den trevliga kvällen.
Sagda mongol ringer klockan åtta (!!!) morgonen därpå och skickar tusen sms.

Värt att komma ihåg tills nästa utgång;
Prata inte med främlingar.
Sjung inte på fyllan.
Ge inte bort nåt nummer (ever!).
Minttun är för hemmafester.

Så vad sägs, vill du bli gravid på första försöket? Nepp. Ska vi ens göra ett försök?
Svar: